tisdag 6 oktober 2009

Tja! Det känns som det är något jag borde skriva.. Hmm?
Skriver lite bara då.

Ogillar att folk höjer rösten bara för dom tror dom är mäktigare bara för att dom pratar högre än motparten, känns lite onödigt. Speciellt när ända anledningen till att dom höjer rösten är för att dom kommer i underläge, inser att dom har fel men är för stolta för att visa sympati och förståelse :)

Drygt att få känslan av att ha full inspiration till något och sedan tröttna så snabbt innan man ens kommit igång med det. Så fort något blir ett måste är det inte samma sak. Som japanskan i skolan. Var jättekul innan jag började gå på lektionerna. Fast jag tror att vad det än gäller som blir ett måste blir det så mycket mer betungande. Vänskap kanske.. Jag vet inte. När pressen på att man måste träffa en vän/flera vänner mer än vad man har råd till, då man kommit så nära att de blivit ett måste som man måste hålla kvar och uppe hela tiden. Prestationsångest? Haha klent.

"It's not, It's not me Exactly
Who touches People
It's what I Represent
The Possibility that dreams From Long Ago
May still come True even if They Look Lost Forever"
Yeah yo Shoo bre mannen!

Sov inte inatt, gjorde att dagen gick upp och ner. Jättejobbig dag även om man skrattat mycket, glad att folk finns runt om en och fixar så alt är på topp alltid, vem de än är så krävs de inte mycket för lite happiness! Sedan finns de ju de som påverkar en lite mer än andra oxå, eller tja "de", plural var att överdriva.

"You came along and captured me
Now I'm a prisoner of your eyes
Trapped in time
I cannot leave you
I'm just a prisoner of your eyes
As each day goes by
I've given up completely
I've locked myself inside your heart
And thrown away the key"

Kolla! Fick ihop ett rätt imponerande långt inlägg ändå. Man har väl mer att berätta än vad man tror I guess. Uppenbarligen kan man väl säga. Vissa får en att förstå både det ena och det andra :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar